Nya grannar
Jag har aldrig haft några fördomar eller onda tankar om hemlösa/uteliggare, även om jag jag inte direkt kan påstå att jag tycker att det är okej att det kan bli så här för en del människor. Jag förstår varför man tigger, men jag tycker inte om det, trots att jag förmodligen också skulle tigga om jag blev utan jobb, hem och familj som vill stödja mig. Jag ger aldrig tiggare pengar eftersom det finns många hjälporganisationer och härbergen/akutboenden som man kan vända sig till. Sen kanske dessa organistioner inte går ut tillräckligt mycket och gör tillräckligt mycket reklam för sig själva.
När explosionen av de tiggare som jag vet många är rumäner eller är hitskickade för att tigga pengar, började jag känna mig ilsken mot tiggare. Jag började få mycket fördomar och hat mot dessa människor. Förmodligen för att många sagt till mig att det är organiserat tiggeri och för att jag tycker att dom är extremt påflugna och envisa så att det känns otrevligt. En gång när jag gick på gatan och åt en glass satt det en tiggare utanför tunnelbanan som kallade mig gullet och frågade om han fick smaka. Jag reagerade med att peka finger. Otrevligt och fel av mig bryr jag mig inte om, jag kände mig väldigt kränkt. Detta gjorde mitt hat ännu större.
När jag en gång gick i mitt område och insåg att det flyttat in 3-4 personer i lekparken under ett litet tak blev jag arg. Men efter att ha gått förbi dom vid olika tillfällen var det som att något klickade till hos mig: Dom är verkligen hemlösa. Jag tror att jag tänkt att dom kanske bor ganska många i en liten lägenhet, iaf ett tak över huvudet med fyra väggar. Inte ute. I ur och skur. Men de senaste veckorna har jag insett att det inte är så. Och jag tycker innerligt synd om dom.
För några dagar sedan rensade jag i garderoben och skulle gå till en sån där insamlingslåda som kör kläderna till nån secondhand eller skickar utomlands. Men jag tog inte tag i det så kassen har stått kvar. Idag när jag skulle gå i väg med grovsopor och kläderna ångrade jag mig. Varför inte gå till mina nya grannar och fråga om dem vill ha lite lätt begagnade kläder?
Jag tog kassen, la även ner en oanvänd hudkräm (som jag inte uppskattar doften på) och ett par slitna tofflor/skor som jag haft på jobbet och som jag tänkte ha som balkongskor. Jag tog även min överfyllda kasse med pandflaskor. Så började jag promenera mot deras hem. Det var konstigt för jag blev nervös. Tänk om dom känner sig kränkta för att jag kommer med kläder och hudkräm.
En liten gumma hade precis gått mot skogsbrynet, antagligen för att kissa. Två män var vid hemmet, en äldre och en yngre. Jag sa hej. Männen sa hej. Dom såg burkarna. Jag öppnade ändå påsen och sa "burkar?" (känner mig i efter hand som en idiot, för dom kollade på burkarna som jag kollar på en pizza en bakisdag eller på vatten efter en joggingtur). Den äldre mannen sa "ja, pant". Jag visade påsen med kläder och han verkade glad och sa tack. Den yngre tittade fram och log och sa tack.
På bänkarna hade de ställt ut burkar och dunkar med vatten i, jag tror att de försökte fylla på förrådet med de rejäla regnskurar som kommit och gått under kvällen. Jag vänder mig om för att gå. Gumman är färdig och är precis vid mig. Hon är gammal, rynkig, saknar tänder. Ser sliten ut. Men hon ler ett större leende än jag någonsin sett och verkar så otroligt glad och tacksam. Hon klappar mig på armen och säger "pant" och pratar vidare på sitt språk. Jag ler och kramar om hennes arm med min hand. Sedan går jag.
När jag gått 50 meter ropar dom efter mig "hej! hej! Hejsan!", det tog ett tag innan jag fattade att det var min uppmärksamhet dom ville ha. Gumman håller i burken med hudkräm och gestikulerar med händerna på ett sätt som fick mig att tänka på hur man ser ut när man smörjer in händer och armar. Jag visar tillbaka att hon har rätt. Återigen fick jag det där gigantiska leendet tillbaka och jag ger henne ett likadant tillbaka.
Jag känner mig väldigt bra nu i efterhand över att ha bidragit till dessa människor som får plats med allt de äger på en kvadratmeter. Utomhus. Ingen säkerhet. Men det som känns bäst, och som jag är väldigt tacksam över, är att de har ändrat min syn på tiggare.
Dem är människor precis som alla andra och jag har ingen rätt att varken döma dem eller vara otrevlig. Precis som ingen har rätt att vara så mot dig eller mig. Vi alla behöver bli sedda och få lite uppmärksamhet och kärlek då och då.